.

Vi står på perrongen.
Väntar på tåget.
Tåget som ska ta dig iväg från mig.

Varför?
Varför lämnar du mig?

Hon famnar om dig
Gråtandes.

Men jag
jag är som paralyserad.
Gråten kommer inte fram.

Bilen hem.
Saknaden kommer.
Ångesten gör detsamma.

Hemma.
Synen blir suddig.
Ögonen svider.
Hjärtat krampar.

Du är borta.

Det sker så plötsligt.
Allt fyser till.

Synen blir suddig och allt svartnar.

Andningen sviker mig;
samtidigt som jag hyperventilerar känns det som att jag kvävs.

Bröstkorgen.
Det vanliga gnagandet förvandlas till stora bett från en hajs käftar.
Som om jag har ett monster inuti mig som vrålar att det vill komma ut.

Rösterna skriker efter min själ, kommer jag lyckas att stå emot den här gången?
Är det ens någon idé att kämpa, när jag ändå vet att det kommer hända igen?

Jag kryper ihop på golvet, gömmer huvudet i famnen.
Väntar och ser vem som vinner denna attack.

För en tid sedan
hade jag ett löfte.
Ett löfte om att skärpa mig
och att låta bli.

Det började bra
men så lockades jag.
Men jag måste låta bli.
Det tär på mig
att veta att jag inte får
men ack,
så lättande det är.
Men jag måste låta bli.

Men lika plötsligt
som en förbiåkande bil
på autobahn
händer det som inte får hända.
Det var snabbt över
och skammen kryper fram.
Jag kunde inte låta bli.

Så mycket glädje och ljus
kring den nyinköpta svarta Kentboxen
placerad i hyllan
bland de slitna 80-talsplattorna.

Från tornet på Wik
hoppade jag ner i vattnet som en spik.
Jag kände mig så rå
för kläderna var på.

Jag blir så
arg.
På mig själv.
Att jag aldrig kan
fatta.
Du är inte perfektion.
Du är
vidrig.

Dra åt helvete.
Förfan.

En korridor.
Allt är vitt.
Vitt som skelettet.
Vitt som intet.

Rum ett.
Allt är rött.
Rött som blodet.
Blodet som forsar.
Forsar av sorg.
Rött som kärleken
som jag aldrig kan få.

Rum två.
Allt är grått.
Grått som slask.
Grått som slasken som fyllt mig med skit.

Rum tre.
Allt är svart.
Svart som natten.
Svart som sorgen.
Svart som döden.

Kom, titta in
kom, bli min.

Mitt paradis av skit,
vill du flytta hit?

Kom, ta min hand
och gå genom mitt ingenmansland.

Jag vill att du ska titta in,
jag vill att du ska bli min.

Det spelar ingen roll,
ni har ingen jävla koll.

Det blir alltid fel,
ni spelar ett oschysst spel.

Jag drar härifrån,
jag orkar inte höra era hån.

Klaga hur mycket ni vill,
jag stannar inte länge till.

Jag går en promenad, en sådan som verkligen gör mig glad.
Känner gruset knastra under mina bara fötter,
tillsammans med trädens långa rötter.
Gräset är grönt med droppar av dagg,
som när jag lägger mig ner blöter ner mina plagg.

Jag blickar upp mot himlen, så vacker och blå.
En outgrundlig oändlighet, kan det vara så?

Där uppe finns en himmel, ett hav.
Mellan finns bara massa krav.
Längst ner finns mörker och lågor,
fyllt med människor som vrids i plågor.

Säg mig, vad ska jag göra?
Ingen kan mig längre höra.

Jag vill ta mig upp från helvetets plan,
jag vill ju bara få mitt könsorgan.

Jag ber dig, ta mig ur det här.
Du som säger att jag är dig så kär.

Jag vill kunna titta på himlen
och känna mig trygg.
Jag vill inte ha djävulen hängandes på min rygg.

Jag ska bort.
Bort till måsarna.
Bort till sjön.
Bort till tystnaden.
Bort till lugnet.
Bort till friheten.

Jag ska njuta,
åh vad jag ska njuta.
Känna solens strålar värma min kropp
medans jag jag känner att det i livet fortfarande finns hopp.

Jag ska leva och ha det bra,
varje jävla da'.

Jag ligger i gräset.
Ligger i gräset och tittar på dig.
Tittar på dig som så lyckligt skuttar runt.
Skuttar runt och plockar blommor.
Plockar blommor till mig.
Till mig som väntar på dig.

Det är sommar, det är sol.
Vi är unga och vi är lyckliga.
Lyckligt ovetande om den grymma värld bortom ängen.

Jag tar din hand och drar dig till mig.
Lyssnar till dina lätta andetag.
Tittar dig djupt i ögonen.
Kysser dig.
Så passionerat.
Så underbart.
Vi skrattar.
Vi älskar.

Plötsligt blir du suddig,
och försvinner mer och mer.
Trädens stammar förvandlas till spaghetti,
böljande fram och tillbaka.

Jag flyger upp med ett högt andetag.
Jag sitter i min säng.
Ensam.
Utan dig.
Det var bara en dröm.

Ni har alla på er sida.
Jag växer mig stark i ensamheten.

Ni har utseendet.
Jag har hjärnan.

Ni har förmågan att slå.
Jag har förmågan att stå.

Ni går till anfall med ord.
Jag har pennan till mitt försvar.

Vem vinner striden?

Jag svamlar i mörkret,
snubblar över dödens stigar.

Letar efter hopp,
letar efter svar.

Säg mig,
finns det ens någonting kvar?

Finns ljuset någonstans?

Jag börjar tvivla på att det finns någon chans.

Livet är som ett spel,
och jag placerar mina pjäser fel.

Schack mot döden,
pjäserna är mina öden.

Jag får inte förlora,
priserna jag skulle få betala är allt för stora.

Jag drar mig tillbaka,
tänker över mina drag.

Kanske finns det ändå en chans
att jag kan vinna detta slag.

Vad är livet?

Livet är något vi skapar.
Rakt ut ur tomma intet.

Livet är inget som börjar vid födseln.
Livet börjar när vi säger det.

Finns livet över huvudtaget?
Eller är det bara en dröm?
En mans dröm.
Och när han vaknar
sker apokalypsen.

Livet är inte dåligt
men det är inte heller bra.

Inte glädje,
inte sorg,
inte svek,
inte tro.

Livet är påhittat.
En berättelse.

Du borde börja inse,
att livet är blott en illusion.

Jag vill inte.
Jag kan inte.
Jag orkar inte.

Du har förstört mig.

Allt är ditt fel.

Men det värsta
är att du inte förstår
hur jag egentligen mår.

Du säger
att du vill förstå.

Du kan inte förstå.
Du får inte förstå.

Du är äcklig.

En skamfläck.

Men samtidigt så jävla underbar.

Säg mig,
varför känner jag så här?

Jag vill att du ska lämna mig,
men ändå njuter jag av varje sekund när jag är med dig.

Jag kan inte lämna dig,
jag skulle bli krossad.

Men lämnar du mig
kommer jag för evigt vara kvar i den mörka skogen av ångest.

Ett liv utan dig
är inte värt att leva.

Men ett liv med dig
är fyllt med förnedring.

Du fyllde mig med hopp
som vällde genom hela min kropp.

Men löftet du bröt
och hjärtat mitt blev som gröt,
en grå gegga
sönderslagen med slägga.

Varför gör du så?

Du är rå som få.

Vad vill du att jag ska göra?
Du får inte mina problem höra.

Jag hatar dig.

Men jag kan ändå inte låta bli att älska dig.

Tomhet,
det är precis vad jag känner.

Jag söker orden,
men de kommer inte fram.

Jag söker känslorna,
men de har försvunnit.

Ingen ångest.
Ingen sorg.
Ingen glädje.
Ingen ilska.

Jag är ingenting.

Det vrider sig i magen.

Huvudet blit tungt.

Andningen blir okontrollerbar.

Hjärtat bultar hårdare och hårdare.

Allt blir tyst.
Så tyst.

När alla andra blir glada
blir min ångest bara ännu starkare.

När alla andra är ute
sitter jag inne och ruttnar in i mig själv.

Jag hatar det här.

Det är sommar.

Längtan.

Jag känner en sån längtan.

Efter vad vet jag egentligen inte.

De säger att det ska vara underbart.
De säger att det ska vara heligt.

Jag har aldrig haft det.

Kommer jag att få det?

Kommer jag aldrig att få uppleva äkta kärlek?