.

Öppenheten för de homo- och bisexuella har blivit mycket bättre på senaste tiden, det har varit mycket debatter kring adoption, äktenskap osv, och samhället säger sig stolt vara så öppna gentemot HBT-personer(homo-, bisexuella och transpersoner). Men det blir bara ännu mindre öppet av att säga detta. Transpersonerna är glömda, placerade i ett hörn. Man måste genomgå långa och oftast förnedrande processer för att få den upplevda kroppen och till slut bli steriliserad, vilket alla inte vill. Det här är inte ett okej agerande av ett samhälle som säger sig vara så öppet, just på grund av samhällets enorma behov att att kontroll över folks kön mår individer så pass psykiskt dåligt att ett stort antal begår självmord och ett ännu större antal försöker.

Den psykiska ohälsan bland transpersoner är stor, det finns ett flertal undersökningar som bevisar detta. Folkhälsoinstitutet hade en enkätudersökning 2005 där 374 transpersoner ställde upp, 27% av dem hade försökt ta sitt liv och hälften hade övervägt att ta sitt liv. Och detta är bortsett från ett mörkertal. De har haft liknande undersökningar och alla visar på samma sak; transpersoner i allmänhet mår psykiskt dåligt. Och det är inte att vara transperson i sig som orskar det, utan samhällets enorma brist på kunskap.

I samhället finns det många normer, men två stycken rör transpersoner mest. Den ena är tvåkönsnormen. Den säger att det endast finns två kön i samhället och att det biologiska könet bestämmer varje individs könsidentitet och könsuttryck. Om man är transperson blir man då per automatik klassad som ”onormal”. Många transpersoner blir inte tagna på allvar och ett alltför stort antal blir misshandlade och till och med mördade på grund av identiteten. Polisen är ju dem som man ska kunna lita på, men i en artikel i Nyheter 24 läste jag detta: Den 16 augusti tog den transsexuella 28-åringen sitt liv och hoppade från en balkong. Två dagar senare togs självmordet upp på länskriminalens morgonmöte. En av cheferna på länskriminalen skrattade när han förklarade ärendet om "en kvinna omgjord till man" som begått självmord. Många andra i rummet stämde också in i skratt.[…]
Att som polis göra detta är allt annat än okej, polisen om någon borde visa hänsyn och respekt till en redan utsatt grupp.

Den andra, som nog är den mest kända, är heteronormen. Den kan beskrivas som att en person med penis ska känna sig som en man och bete sig maskulint, bli attraherad av personer med vagina som känner sig som en kvinna och som beter sig feminint. Tillsammans ska de ha vaginalsamlag. Alltså blir folk i samkönade relationer och/eller med ett könsöverskridande uttryck/identitet klassade som ”onormala” här också. Blickar på gatan, kommentarer, svårt att få jobb, hot och till och med våld förekommer. Ett exempel på dåligt bemötande är en kille som skulle gå och hämta ut antibiotika till sin partner som hade halsfluss. Han kom in till apoteket och gick fram till kassan, men den som satt i kassan gav honom inte antibiotika, utan ställde väldigt många frågor om honom istället, för det hade kommit fram att han var transperson och att hans partner identifierade sig själv som könlös. Jag minns inte om han över huvudtaget kom därifrån med antibiotikan, men bemötandet han fick var allt annat än okej. Sitter man i kassan på apoteket ska man ge ut mediciner, inte ställa frågor som är obehagliga och som man absolut inte har att göra med.

Men, samhället borde ändå få lite beröm. Trots alla normer som säger hur vi ska vara så finns det ändå möjligheter för transpersoner att anpassa sin kropp. Men som jag tidigare sa är denna process, kallad könsutredning, väldigt förnedrande. Många underliga och totalt orelevanta frågor ställs. Oftast vet den utredde mer än själva utredaren. Väntetiden för att få börja en utredning är lång, en remiss(som skickas från någon form av psykolog) slungas runt mellan olika ställen som inte har någon aning om vart den ska. När utredningen väl börjar tar den även lång tid, den kortaste tiden är ungefär två-tre år, men jag har hört personer som är inne på sitt åttonde år. I stora drag kan man säga att det finns en väg för transpersoner att ta för att få den upplevda kroppen, men den är onödigt lång och förnedrande.

För att transpersoners situation ska bli bättre måste samhället bli mer öppet. Folk med sociala arbeten, såsom lärare, psykologer, läkare osv. måste få obligatorisk utbildning i HBT-frågor. Och då inte bara om homo- och bisexuella, utan om transpersoner också. RFSL har gett ut olika rapporter och har till och med ett projekt som heter transformera, vilket skulle fungera perfekt som utbildning. Tiden på utredningarna måste även minska, och staten måste komma över sin fixering att ha kontroll över folks kön. Ingen tjänar på att normalisera allt och alla, men alla tjänar på att kunna våga stå för att vara sig själva utan att bli utsatta.