.

Övergiven, det är vad jag är.

Lämnad.

Jag ser dig vända ryggen till.

Du går,
precis som alla andra.

Iväg från mig.

Varför går du?

Du lämnar mig ensam,
ensam i mörkret.

Ett skrik.

En gnagande känsla.

Panik.

Bortom all logik.

Kan du förstå?
Nej, det kan du inte.

Det kommer krypandes varje natt
döden sitter bredvid mig med ett skratt.

Jag slutar aldrig att skaka
när ångesten ständigt kommer tillbaka.

Jag vrids av plågor
långt inne i mörkrets lågor.

Det känns som tusentals stick i min bröstkorg.

Det känns som miljontals hugg i min själ.

Allt jag vill är att få bort all smärta,
all smärta som finns i mitt hjärta.

Det går inte längre.

Jag är fast.

Jag kommer inte loss.

Jag sträcker ut min hand efter hjälp,

tar du den?

Känslan.
Ordet.
Uttrycket.

Långt inom mig kommer det fram.

Hatet.

Hatet mot dig.

Kan du känna det?

Jag tror du kan det.

Det borde du.

Jag lever livet död,
som om någon tagit min glöd.

Genom gatorna går jag ensam om nätterna.

En ensam skugga utan kropp.

Är jag ensam?
Är jag inte mer än blott en skugga?

En skugga
som väljs bort.

En skugga,
en skam.

Jag är och förblir en skugga,
en levande död.

Jag går
utan planer på att vända mig om.

Jag snubblar
utan planer på att tänka varför.

Jag faller ner
utan planer på att bry mig om var.

Jag landar hårt
utan planer på att ta mig upp.

Jag landade i en brunn.

En brunn fylld av evig ångest och brusten kärlek.

Finns det någon här?
Kommer jag finna min andra halva?

Det tror jag inte.

Jag ligger.
Jag tar mig inte upp.

Locket på brunnen dras för,
och jag är för evigt fast i helvetet av ångest.

Ingen kan förstå.
Ingen vill förstå.

Jag kan inte förstå.
Jag vill inte förstå.

Ser du mig?
Hör du mig?

Hör du min puls?

Fortare och fortare slår den,
samtidigt som den saktar ner.

Kommer den att stanna?

Ingen vet.

Tiden avgör.

Långt, långt bort
finns ett landskap.

Ett landskap där jag är accepterad,
ett landskap där jag är förstådd.

Jag söker och söker,
men hur mycket jag än försöker

kan jag landskapet ej hitta,
och ensam i mörkret
kommer jag för evigt att sitta.

Röd. Död. Nöd.

Det är mitt öde, sa den döde.
Det var den röde som orsakade mitt blodflöde.
Det var nöden som förde mig till döden.

Långt inne i mörkrets djup
står jag och ser ner från djävulens stup.

 

Totalt ensam jag står
när jag de fördömdas blickar får.

 

Det finns ingenting jag kan göra,
bara stå här och höra
om alla de lyckliga liv som på jorden finns,
men som ingen i helvetet någonsin minns.

 

Djävulen ett fast tag om min själ har,
och det kommer han ha
i alla mina dar.

 

Det finns en plats i allas hjärta
som många gånger utsätts för smärta.

Kärleken kommer, kärleken går
men äkta kärlek, är det inte många som får.

Att tillsammans sitta i solnedgångens ljus
och lyssna på vattnets stillsamma brus.

Att sitta och prata om livet
utan att ta något för givet.

Men kärleken den mig bedrar
jag är inte menad att leva lycklig i alla mina dar..

Utan gnistan av hopp
lever jag död i min kropp.

Hör du mitt rop på hjälp?

Döden ute efter mig är
det är inte långt tills han är här.

Han står där med sin lie
och tittar på den frie,

en man som bara ler
och inte livets baksida ser.

Som honom borde jag bli,
helt utan tankar,
bara helt fri.