Losing.
Vägskäl.
Eye of the storm.
En våg av ingenting, som sköljer över själen.
Alla känslor dör.
Jag ropar efter hjälp, men ingen hör.
Jag står ensam på en plattform,
mörkret inom mig blåser upp till en storm.
Jag befinner mig i landet ingenstans,
där man hamnar om man inte får en andra chans.
Där man hamnar om man egentligen inte ens fanns.
Det kallas för tomhet, idel tomhet.
När en våg av ingenting sköljer över ens själ.
En giftpil med mörker har skjutits på min häl.
Jag hamnar på platsen där jag måste kämpa för mitt liv,
men istället går jag mot platformens kant,
och tar mitt sista kliv.
Drop.
Ibland undrar jag hur det ska bli,
när jag känner mig så svartvit inuti.
Jag duger inte för något alls,
jag får lust att bara skära av min hals.
Känna det varma blodet droppa ner,
och tänka att det är det sista jag ser.
Den här vägen är den enda,
för jag vill inte återvända.
Falling.
mitt enda följe är dödens skator.
Det finns inte längre något hopp,
jag har ej förmågan att bara säga stopp.
Längs ryggen går kalla kårar
då jag gråter osynliga tårar.
Ingen kan mig längre se,
jag kan bara om hoppet be.
Absinthium.
Varför fortsätta denna charad?
Vi vill inte ha med varandra att göra
och jag vill inte längre spela glad.
i ensamheten jag sa:
måste börja träffa någon som jag.
Inte längre dölja mig bakom min mask,
börja gå ut och vägra vara svag.
Men ack,
det finns ingen som mig.
Jag drar en lina tjack
och tänker
det är inte min grej.
Varför sjunka så lågt,
till en helt ny nivå?
Går det att komma lägre,
kan världen bli mer grå?
I en komplex värld av ord,
med tankarna fyllda av ondska och galenskap,
dukar mörkret upp sitt bord.
Jag vaknar upp i mitt rum alldeles tom.
Tittar mig omkring och vet,
jag har fått min dom.
Hus.
Allt är kaos,
jorden bara snurrar,
jag behöver en paus.
Allt bara faller,
innan jag ens får en ny chans,
krossas min själ till massa kristaller.
I ensamheten sitter jag,
och mörkret ormar slingrar sig kring mig.
Kan du svara på min fråga,
varför jag är så svag?
Hav.
fylld av tomhet och kaos.
Jag är en själ utan kropp,
jag är en man utan snopp.
Jag har flyttat in till ångestens mörka hotell,
ett hus som liknar en blodig bordell.
Jag är en fågel som ska vara fri,
men jag är instängd inuti
en värld fylld av krav,
som jag kallar hemskhetens hav.
Jag är alltet,
jag är intet.
Jag är en patetisk konstruktion.
Howpf.
och jag trodde att jag kommit in i en trygg zon.
Långsamt byggde jag upp en vacker fasad,
som jag kunde stå bakom och låtsas vara glad.
Men ingen såg hur jag var inuti,
jag var totalt trasig, inte fri.
Jag visade aldrig mitt rätta jag,
som jämt får ta emot alla slag.
Vad ska jag nu göra?
Snälla gud, kan du mina böner höra?
Jag behöver dig mer än någonsin,
annars kommer jag i helvetet återigen tvingas in.
Pougms.
det är dags för din date med döden.
Koagulering.
Den där känslan.
Den där känslan som får mig att vilja spy på mig själv.
Som får mig att vara så utanför.
Som får mig så förvirrad.
Som blixten klyver träden itu
klyver känslan mig i två personligheter.
Det är inte schizofreni,
snarare melankoli.
Jag hamnar i någon sorts trans,
för i mitt liv finns ingen balans.
Jag befinner mig i en omöjlig situation,
ska jag försöka hitta en lösning
eller ställa mig på bron?
Shotgun.
längtan kommer tillbaka om knivarnas blad.
Det är så mycket, som jag inom mig burit
som alltid lett till att jag mig någonstans skurit.
Så länge har ni fått stå ut med mitt tjat
om att jag bär på ett stort hat.
Det slut på det här,
jag ska inte längre vara till besvär.
Gå och lägg er, jag laddar mitt gevär.
Bomb.
I det mörka rummet.
I den tysta korridoren.
I det ödelagda huset.
Bland de saliga andarna.
Bland de oroliga själarna.
Bland de tysta skriken.
Bortom stadens ljus.
Bortom bilarnas brus.
Jag finns där överallt
som om jag hela tiden byter gestalt.
Jag kan inte göra annat än att le
för att inte bli tagen av dödens armé.
Neon.
jag är alldeles för feg.
Varför är jag så svag
och bara tar emot alla slag?
Jag orkar inte ta all skit,
jag bara kastas hit och dit.
Inte vågar jag heller säga ifrån,
bara står där som ett jävla fån.
Ni känner inte mitt riktiga jag
jag gör mig till någon annan varje dag.
För att jag inte ska tråka er ihjäl
häller jag massa skratt i er själ.
Vad ska jag nu göra?
Låta er om mitt riktiga jag få höra?
Jag måste lära mig att stå för den jag är,
vare sig det brister eller bär.
Övergång.
går dagarna snabbt över till natt.
Frosten finns på alla löven
en slags påminelse om våra livsöden.
Frosten på löven kommer alltid försvinna
och vi människor kommer alltid att finna
ett sätt att ta sig igenom all skit
och leva som en sann elit.
Glans.
Jag ser när alla löven faller
och känner att likaså gör jag
dom ligger på marken som kristaller
och vi tar tillsammans emot alla slag.
Länge har jag letat efter en sorts perfektion
att få en stabilitet
att inte känna att allt är som fiktion
att få känna en trygghet.
Kommer jag någonsin lyckan finna,
eller kommer jag för evigt i detta helvete få brinna?
T.
Henrik Jonsson.
Du är så vacker,
vet du om det?
När du sitter där med ditt bruna hår
med blonda slingor
och ler ditt leende
blir jag bara så himla
varm.
När du skrattar,
skrattar jag.
När du gråter,
gråter jag.
Det är så lätt,
vi två är som ett.
Och när livet känns tungt,
pratar vi och sätter punkt
på alla hemska smärtor
och lever i glamour.
En gloria av lycka,
som ingen får knycka.
Det är alltid du och jag,
varje jädra dag.
Te amo, mi amice.
M.
Vindar av illamående
fyller mitt tunga sinne.
Orkaner av ångest
fyller min bröstkorg.
Jordbävningar av dödslängtan
fyller min själ.
Oceaner av olycklig kärlek
fyller mitt hjärta.
Mitt öde är som bestämt.
Allt blir till skit
om det finns en himmel,
snälla ta mig dit.
Autumn.
Det är en iskall morgon.
Fönstren är immiga
gräset är täckt av dagg.
Träden är nakna,
ty löven lämnar dem nu för att ligga på marken.
Det är så tyst.
Det enda som hörs är droppandet från trädens grenar.
Gruset knastrar under skorna,
det låter lite som tuggande.
Ett ljuvligt spelande,
mellan naturen och mig.
En monotom låt
som aldrig tar slut.
Det är perfektion på något sätt,
naturen och jag blir ett.
