Shotgun.

Jag inte längre för din skull vara glad,
längtan kommer tillbaka om knivarnas blad.
Det är så mycket, som jag inom mig burit
som alltid lett till att jag mig någonstans skurit.

Så länge har ni fått stå ut med mitt tjat
om att jag bär på ett stort hat.

Det slut på det här,
jag ska inte längre vara till besvär.
Gå och lägg er, jag laddar mitt gevär.

Bomb.

I den oändliga tystnaden.
I det mörka rummet.
I den tysta korridoren.
I det ödelagda huset.

Bland de saliga andarna.
Bland de oroliga själarna.
Bland de tysta skriken.

Bortom stadens ljus.
Bortom bilarnas brus.

Jag finns där överallt
som om jag hela tiden byter gestalt.
Jag kan inte göra annat än att le
för att inte bli tagen av dödens armé.

Neon.

Jag klarar inte fler steg,
jag är alldeles för feg.
Varför är jag så svag
och bara tar emot alla slag?

Jag orkar inte ta all skit,
jag bara kastas hit och dit.
Inte vågar jag heller säga ifrån,
bara står där som ett jävla fån.

Ni känner inte mitt riktiga jag
jag gör mig till någon annan varje dag.
För att jag inte ska tråka er ihjäl
häller jag massa skratt i er själ.

Vad ska jag nu göra?
Låta er om mitt riktiga jag få höra?

Jag måste lära mig att stå för den jag är,
vare sig det brister eller bär.

Övergång.

Efter att hösten har vaknat
går dagarna snabbt över till natt.

Frosten finns på alla löven
en slags påminelse om våra livsöden.

Frosten på löven kommer alltid försvinna
och vi människor kommer alltid att finna
ett sätt att ta sig igenom all skit
och leva som en sann elit.

Glans.

Jag ser när alla löven faller
och känner att likaså gör jag
dom ligger på marken som kristaller
och vi tar tillsammans emot alla slag.

Länge har jag letat efter en sorts perfektion
att få en stabilitet
att inte känna att allt är som fiktion
att få känna en trygghet.

Kommer jag någonsin lyckan finna,
eller kommer jag för evigt i detta helvete få brinna?


T.

Det var en så underbar tid,
och du la i mitt sinne en frid
som var helt underbar
att njuta av alla dar.
Men efter ett misstag från mig
hörde jag inte mer från dig.
Jag saknar dig så mycket,
jag klarar inte längre trycket.
Jag kan inte längre skratta,
jag kan bara gråta.
Snälla, jag ber dig,
kan du mig förlåta?

Henrik Jonsson.

Du är så vacker,
vet du om det?
När du sitter där med ditt bruna hår
med blonda slingor
och ler ditt leende
blir jag bara så himla
varm.

När du skrattar,
skrattar jag.
När du gråter,
gråter jag.
Det är så lätt,
vi två är som ett.

Och när livet känns tungt,
pratar vi och sätter punkt
på alla hemska smärtor
och lever i glamour.

En gloria av lycka,
som ingen får knycka.
Det är alltid du och jag,
varje jädra dag.


Te amo, mi amice.


M.

Vindar av illamående
fyller mitt tunga sinne.
Orkaner av ångest
fyller min bröstkorg.
Jordbävningar av dödslängtan
fyller min själ.
Oceaner av olycklig kärlek
fyller mitt hjärta.

Mitt öde är som bestämt.
Allt blir till skit
om det finns en himmel,
snälla ta mig dit.


RSS 2.0