.

Det sker så plötsligt.
Allt fyser till.

Synen blir suddig och allt svartnar.

Andningen sviker mig;
samtidigt som jag hyperventilerar känns det som att jag kvävs.

Bröstkorgen.
Det vanliga gnagandet förvandlas till stora bett från en hajs käftar.
Som om jag har ett monster inuti mig som vrålar att det vill komma ut.

Rösterna skriker efter min själ, kommer jag lyckas att stå emot den här gången?
Är det ens någon idé att kämpa, när jag ändå vet att det kommer hända igen?

Jag kryper ihop på golvet, gömmer huvudet i famnen.
Väntar och ser vem som vinner denna attack.

För en tid sedan
hade jag ett löfte.
Ett löfte om att skärpa mig
och att låta bli.

Det började bra
men så lockades jag.
Men jag måste låta bli.
Det tär på mig
att veta att jag inte får
men ack,
så lättande det är.
Men jag måste låta bli.

Men lika plötsligt
som en förbiåkande bil
på autobahn
händer det som inte får hända.
Det var snabbt över
och skammen kryper fram.
Jag kunde inte låta bli.

Så mycket glädje och ljus
kring den nyinköpta svarta Kentboxen
placerad i hyllan
bland de slitna 80-talsplattorna.

Från tornet på Wik
hoppade jag ner i vattnet som en spik.
Jag kände mig så rå
för kläderna var på.

Jag blir så
arg.
På mig själv.
Att jag aldrig kan
fatta.
Du är inte perfektion.
Du är
vidrig.

Dra åt helvete.
Förfan.

En korridor.
Allt är vitt.
Vitt som skelettet.
Vitt som intet.

Rum ett.
Allt är rött.
Rött som blodet.
Blodet som forsar.
Forsar av sorg.
Rött som kärleken
som jag aldrig kan få.

Rum två.
Allt är grått.
Grått som slask.
Grått som slasken som fyllt mig med skit.

Rum tre.
Allt är svart.
Svart som natten.
Svart som sorgen.
Svart som döden.

Kom, titta in
kom, bli min.

Mitt paradis av skit,
vill du flytta hit?

Kom, ta min hand
och gå genom mitt ingenmansland.

Jag vill att du ska titta in,
jag vill att du ska bli min.