Autumn.
Det är en iskall morgon.
Fönstren är immiga
gräset är täckt av dagg.
Träden är nakna,
ty löven lämnar dem nu för att ligga på marken.
Det är så tyst.
Det enda som hörs är droppandet från trädens grenar.
Gruset knastrar under skorna,
det låter lite som tuggande.
Ett ljuvligt spelande,
mellan naturen och mig.
En monotom låt
som aldrig tar slut.
Det är perfektion på något sätt,
naturen och jag blir ett.
Saknad.
Vi står på perrongen.
Väntar på tåget.
Tåget som ska ta dig iväg från mig.
Varför?
Varför lämnar du mig?
Hon famnar om dig
Gråtandes.
Men jag
jag är som paralyserad.
Gråten kommer inte fram.
Bilen hem.
Saknaden kommer.
Ångesten gör detsamma.
Hemma.
Synen blir suddig.
Ögonen svider.
Hjärtat krampar.
Du är borta.
Väntar på tåget.
Tåget som ska ta dig iväg från mig.
Varför?
Varför lämnar du mig?
Hon famnar om dig
Gråtandes.
Men jag
jag är som paralyserad.
Gråten kommer inte fram.
Bilen hem.
Saknaden kommer.
Ångesten gör detsamma.
Hemma.
Synen blir suddig.
Ögonen svider.
Hjärtat krampar.
Du är borta.
Haiku.
Vattnet strömmar i
en oändlighet som för
mig känns underbart.