.

Jag ska bort.
Bort till måsarna.
Bort till sjön.
Bort till tystnaden.
Bort till lugnet.
Bort till friheten.

Jag ska njuta,
åh vad jag ska njuta.
Känna solens strålar värma min kropp
medans jag jag känner att det i livet fortfarande finns hopp.

Jag ska leva och ha det bra,
varje jävla da'.

Jag ligger i gräset.
Ligger i gräset och tittar på dig.
Tittar på dig som så lyckligt skuttar runt.
Skuttar runt och plockar blommor.
Plockar blommor till mig.
Till mig som väntar på dig.

Det är sommar, det är sol.
Vi är unga och vi är lyckliga.
Lyckligt ovetande om den grymma värld bortom ängen.

Jag tar din hand och drar dig till mig.
Lyssnar till dina lätta andetag.
Tittar dig djupt i ögonen.
Kysser dig.
Så passionerat.
Så underbart.
Vi skrattar.
Vi älskar.

Plötsligt blir du suddig,
och försvinner mer och mer.
Trädens stammar förvandlas till spaghetti,
böljande fram och tillbaka.

Jag flyger upp med ett högt andetag.
Jag sitter i min säng.
Ensam.
Utan dig.
Det var bara en dröm.

Ni har alla på er sida.
Jag växer mig stark i ensamheten.

Ni har utseendet.
Jag har hjärnan.

Ni har förmågan att slå.
Jag har förmågan att stå.

Ni går till anfall med ord.
Jag har pennan till mitt försvar.

Vem vinner striden?

Jag svamlar i mörkret,
snubblar över dödens stigar.

Letar efter hopp,
letar efter svar.

Säg mig,
finns det ens någonting kvar?

Finns ljuset någonstans?

Jag börjar tvivla på att det finns någon chans.

Livet är som ett spel,
och jag placerar mina pjäser fel.

Schack mot döden,
pjäserna är mina öden.

Jag får inte förlora,
priserna jag skulle få betala är allt för stora.

Jag drar mig tillbaka,
tänker över mina drag.

Kanske finns det ändå en chans
att jag kan vinna detta slag.

Öppenheten för de homo- och bisexuella har blivit mycket bättre på senaste tiden, det har varit mycket debatter kring adoption, äktenskap osv, och samhället säger sig stolt vara så öppna gentemot HBT-personer(homo-, bisexuella och transpersoner). Men det blir bara ännu mindre öppet av att säga detta. Transpersonerna är glömda, placerade i ett hörn. Man måste genomgå långa och oftast förnedrande processer för att få den upplevda kroppen och till slut bli steriliserad, vilket alla inte vill. Det här är inte ett okej agerande av ett samhälle som säger sig vara så öppet, just på grund av samhällets enorma behov att att kontroll över folks kön mår individer så pass psykiskt dåligt att ett stort antal begår självmord och ett ännu större antal försöker.

 

Den psykiska ohälsan bland transpersoner är stor, det finns ett flertal undersökningar som bevisar detta. Folkhälsoinstitutet hade en enkätudersökning 2005 där 374 transpersoner ställde upp, 27% av dem hade försökt ta sitt liv och hälften hade övervägt att ta sitt liv. Och detta är bortsett från ett mörkertal. De har haft liknande undersökningar och alla visar på samma sak; transpersoner i allmänhet mår psykiskt dåligt. Och det är inte att vara transperson i sig som orskar det, utan samhällets enorma brist på kunskap.

 

I samhället finns det många normer, men två stycken rör transpersoner mest. Den ena är tvåkönsnormen. Den säger att det endast finns två kön i samhället och att det biologiska könet bestämmer varje individs könsidentitet och könsuttryck. Om man är transperson blir man då per automatik klassad som ”onormal”. Många transpersoner blir inte tagna på allvar och ett alltför stort antal blir misshandlade och till och med mördade på grund av identiteten. Polisen är ju dem som man ska kunna lita på, men i en artikel i Nyheter 24 läste jag detta: Den 16 augusti tog den transsexuella 28-åringen sitt liv och hoppade från en balkong. Två dagar senare togs självmordet upp på länskriminalens morgonmöte. En av cheferna på länskriminalen skrattade när han förklarade ärendet om "en kvinna omgjord till man" som begått självmord. Många andra i rummet stämde också in i skratt.[…]
Att som polis göra detta är allt annat än okej, polisen om någon borde visa hänsyn och respekt till en redan utsatt grupp.

Den andra, som nog är den mest kända, är heteronormen. Den kan beskrivas som att en person med penis ska känna sig som en man och bete sig maskulint, bli attraherad av personer med vagina som känner sig som en kvinna och som beter sig feminint. Tillsammans ska de ha vaginalsamlag. Alltså blir folk i samkönade relationer och/eller med ett könsöverskridande uttryck/identitet klassade som ”onormala” här också. Blickar på gatan, kommentarer, svårt att få jobb, hot och till och med våld förekommer. Ett exempel på dåligt bemötande är en kille som skulle gå och hämta ut antibiotika till sin partner som hade halsfluss. Han kom in till apoteket och gick fram till kassan, men den som satt i kassan gav honom inte antibiotika, utan ställde väldigt många frågor om honom istället, för det hade kommit fram att han var transperson och att hans partner identifierade sig själv som könlös. Jag minns inte om han över huvudtaget kom därifrån med antibiotikan, men bemötandet han fick var allt annat än okej. Sitter man i kassan på apoteket ska man ge ut mediciner, inte ställa frågor som är obehagliga och som man absolut inte har att göra med.

 

Men, samhället borde ändå få lite beröm. Trots alla normer som säger hur vi ska vara så finns det ändå möjligheter för transpersoner att anpassa sin kropp. Men som jag tidigare sa är denna process, kallad könsutredning, väldigt förnedrande. Många underliga och totalt orelevanta frågor ställs. Oftast vet den utredde mer än själva utredaren. Väntetiden för att få börja en utredning är lång, en remiss(som skickas från någon form av psykolog) slungas runt mellan olika ställen som inte har någon aning om vart den ska. När utredningen väl börjar tar den även lång tid, den kortaste tiden är ungefär två-tre år, men jag har hört personer som är inne på sitt åttonde år. I stora drag kan man säga att det finns en väg för transpersoner att ta för att få den upplevda kroppen, men den är onödigt lång och förnedrande.

 

För att transpersoners situation ska bli bättre måste samhället bli mer öppet. Folk med sociala arbeten, såsom lärare, psykologer, läkare osv. måste få obligatorisk utbildning i HBT-frågor. Och då inte bara om homo- och bisexuella, utan om transpersoner också. RFSL har gett ut olika rapporter och har till och med ett projekt som heter transformera, vilket skulle fungera perfekt som utbildning. Tiden på utredningarna måste även minska, och staten måste komma över sin fixering att ha kontroll över folks kön. Ingen tjänar på att normalisera allt och alla, men alla tjänar på att kunna våga stå för att vara sig själva utan att bli utsatta.

Vad är livet?

Livet är något vi skapar.
Rakt ut ur tomma intet.

Livet är inget som börjar vid födseln.
Livet börjar när vi säger det.

Finns livet över huvudtaget?
Eller är det bara en dröm?
En mans dröm.
Och när han vaknar
sker apokalypsen.

Livet är inte dåligt
men det är inte heller bra.

Inte glädje,
inte sorg,
inte svek,
inte tro.

Livet är påhittat.
En berättelse.

Du borde börja inse,
att livet är blott en illusion.

Jag vill inte.
Jag kan inte.
Jag orkar inte.

Du har förstört mig.

Allt är ditt fel.

Men det värsta
är att du inte förstår
hur jag egentligen mår.

Du säger
att du vill förstå.

Du kan inte förstå.
Du får inte förstå.

Du är äcklig.

En skamfläck.

Men samtidigt så jävla underbar.

Säg mig,
varför känner jag så här?

Jag vill att du ska lämna mig,
men ändå njuter jag av varje sekund när jag är med dig.

Jag kan inte lämna dig,
jag skulle bli krossad.

Men lämnar du mig
kommer jag för evigt vara kvar i den mörka skogen av ångest.

Ett liv utan dig
är inte värt att leva.

Men ett liv med dig
är fyllt med förnedring.

Du fyllde mig med hopp
som vällde genom hela min kropp.

Men löftet du bröt
och hjärtat mitt blev som gröt,
en grå gegga
sönderslagen med slägga.

Varför gör du så?

Du är rå som få.

Vad vill du att jag ska göra?
Du får inte mina problem höra.

Jag hatar dig.

Men jag kan ändå inte låta bli att älska dig.

Tomhet,
det är precis vad jag känner.

Jag söker orden,
men de kommer inte fram.

Jag söker känslorna,
men de har försvunnit.

Ingen ångest.
Ingen sorg.
Ingen glädje.
Ingen ilska.

Jag är ingenting.

Det vrider sig i magen.

Huvudet blit tungt.

Andningen blir okontrollerbar.

Hjärtat bultar hårdare och hårdare.

Allt blir tyst.
Så tyst.

När alla andra blir glada
blir min ångest bara ännu starkare.

När alla andra är ute
sitter jag inne och ruttnar in i mig själv.

Jag hatar det här.

Det är sommar.

Längtan.

Jag känner en sån längtan.

Efter vad vet jag egentligen inte.

De säger att det ska vara underbart.
De säger att det ska vara heligt.

Jag har aldrig haft det.

Kommer jag att få det?

Kommer jag aldrig att få uppleva äkta kärlek?

Övergiven, det är vad jag är.

Lämnad.

Jag ser dig vända ryggen till.

Du går,
precis som alla andra.

Iväg från mig.

Varför går du?

Du lämnar mig ensam,
ensam i mörkret.

Ett skrik.

En gnagande känsla.

Panik.

Bortom all logik.

Kan du förstå?
Nej, det kan du inte.

Det kommer krypandes varje natt
döden sitter bredvid mig med ett skratt.

Jag slutar aldrig att skaka
när ångesten ständigt kommer tillbaka.

Jag vrids av plågor
långt inne i mörkrets lågor.

Det känns som tusentals stick i min bröstkorg.

Det känns som miljontals hugg i min själ.

Allt jag vill är att få bort all smärta,
all smärta som finns i mitt hjärta.

Det går inte längre.

Jag är fast.

Jag kommer inte loss.

Jag sträcker ut min hand efter hjälp,

tar du den?

Känslan.
Ordet.
Uttrycket.

Långt inom mig kommer det fram.

Hatet.

Hatet mot dig.

Kan du känna det?

Jag tror du kan det.

Det borde du.

Jag lever livet död,
som om någon tagit min glöd.

Genom gatorna går jag ensam om nätterna.

En ensam skugga utan kropp.

Är jag ensam?
Är jag inte mer än blott en skugga?

En skugga
som väljs bort.

En skugga,
en skam.

Jag är och förblir en skugga,
en levande död.

Jag går
utan planer på att vända mig om.

Jag snubblar
utan planer på att tänka varför.

Jag faller ner
utan planer på att bry mig om var.

Jag landar hårt
utan planer på att ta mig upp.

Jag landade i en brunn.

En brunn fylld av evig ångest och brusten kärlek.

Finns det någon här?
Kommer jag finna min andra halva?

Det tror jag inte.

Jag ligger.
Jag tar mig inte upp.

Locket på brunnen dras för,
och jag är för evigt fast i helvetet av ångest.

Det finns extremt många saker jag stör mig på, men här är nog de värsta:

Det heter just det, inte juste.
Juste betyder schysst.

Det heter könskorrigering, inte könsbyte.
Genomgår man detta korrigerar man sitt kön till det upplevda, inte byter. Kroppen är inte en leksak man kan byta kön på huller om buller.

Det heter Transsexualism, inte Transsexualitet.
Det är inte en sexuell läggning, mer ett medicinskt tillstånd.

På tal om det. Många jag har mött verkar tro att man bara helt plötsligt kan "tröttna" på sitt nuvarande kön och bara gå och byta det hur som helst.
Hallå hallå hallå, stopp!!
När blev kroppen en docka i ett dataspel?!
För att få genomgå en könskorrigering måste man först ha kontakt med psykologer och förmodligen bli förnedrad i ett antal år-könsutredning- för att få diagnosen Transsexuell vilket gör att man kan korrigera sin kropp. Men, bara för att man börjar en könsutredning betyder det inte att man får diagnosen. Man måste vara psykiskt stabil och säker i sig själv.

Ibland har jag lust att ge samhället en stor, fet käftsmäll.
Men istället skriver jag mina smått fåniga, småarga texter som jag hoppas att någon där ute läser och tar åt sig.

Jag har två drömmar; att ge ut en diktsamling och att förändra samhället.
Och att få Nobelpriset i litteratur.

Ingen kan förstå.
Ingen vill förstå.

Jag kan inte förstå.
Jag vill inte förstå.

Ser du mig?
Hör du mig?

Hör du min puls?

Fortare och fortare slår den,
samtidigt som den saktar ner.

Kommer den att stanna?

Ingen vet.

Tiden avgör.

Långt, långt bort
finns ett landskap.

Ett landskap där jag är accepterad,
ett landskap där jag är förstådd.

Jag söker och söker,
men hur mycket jag än försöker

kan jag landskapet ej hitta,
och ensam i mörkret
kommer jag för evigt att sitta.

Röd. Död. Nöd.

Det är mitt öde, sa den döde.
Det var den röde som orsakade mitt blodflöde.
Det var nöden som förde mig till döden.

Långt inne i mörkrets djup
står jag och ser ner från djävulens stup.

 

Totalt ensam jag står
när jag de fördömdas blickar får.

 

Det finns ingenting jag kan göra,
bara stå här och höra
om alla de lyckliga liv som på jorden finns,
men som ingen i helvetet någonsin minns.

 

Djävulen ett fast tag om min själ har,
och det kommer han ha
i alla mina dar.

 

Skrapan.

Sedan många år tillbaka
står vi stolta och raka.

Kampen ska vi vinna
och Katte ska långsamt försvinna,
ner i förlorarnas sorgliga träsk
medans vi vinnare lyckligt sörplar på läsk.

För från Lundellska skolan vi är
och vi stolthet på ryggen bär.